Månkratrar
När vi gjorde vår rymdpromenad fick vi lära oss mer om månen, bland annat om dess yta. När Armstrong tillsammans med månlandaren, ”The Eagle”, skulle landa på månen var han tvungen att ändra på den planerade landningsplatsen. Orsaken var att undvika att sätta ner landaren i en krater. Hade detta skett, kunde månlandaren t.ex. ha vält vilket då hade varit ödesdigert. Månens ta är full av kratrar som bildats då meteoriter har slagit ner på månen.
Även jorden har träffats av sten och grus från rymden. De flesta som når jordens atmosfär brinner upp, men det finns spår på jorden från nedslag som skett för mycket länge sedan.
När grus och sten träffar månens yta sker inte detta. Det beror på att månen saknar atmosfär. Därför är månens yta full av nedslagskratrar.
Några fick i uppgift att simulera hur nedslagskratrar uppstår och vad det är som kan påverka deras utseende. Det som undersöktes var diameter, djup och uppkast. Deras resultat fick de sedan redovisa i en tabell. Vi kunde konstatera att två viktiga faktorer för hur en krater kom att se ut var meteoritens storlek och med vilken hastighet den träffar ytan.
För att genomföra detta tog vi en kartong. I den hällde vi ett tjockt lager med mjöl, som vi sedan pudrade med kakaopulver. Som meteorit användes två olika stora spelkulor och en sten. En elev fick släppa de olika föremålen på exakt samma höjd. Detta samtidigt som en i gruppen skulle dokumentera. 
