När månlandaren, “The Eagle”, inte hade långt kvar till “touch down” på månen, tvingades
astronaut Armstrong ändra den planerade landningsplatsen. Detta för att undvika att sätta
ner landaren i en krater. Hade det hänt, kunde månlandaren till exempel ha vält vilket hade varit ödesdigert.
Några grupper fick som uppdrag att simulera hur nedslagskratrar uppstår och vilka faktorer som kan tänkas påverka deras utseende (diameter, djup och uppkast). Resultatet redovisade de i en tabell där bl.a. kratrarnas diameter och djup mättes.
Månens yta bestod av ett tjockt lager vetemjöl med kakao överst och de olika meteoriterna bestod av en liten spelkula, en stor spelkula och en sten. För att få ett rättvist resultat var det viktigt att när kulorna skulle släppas hålla armen på exakt samma höjd. En i gruppen skulle dokumentera och filma, men det var inte så lätt att få med både huvud och månyta samtidigt.
